|
Kimmo Ojaniemi
Visual Artist • Kuvataiteilija |
| Teokset | Näyttelyt | Julkiset teokset | Valokuvaus | Logoja yms. | CV suomeksi | Leikekirja | Yhteystiedot |
| Work | Exhibitions | Public Work | Photography | Logos etc. | CV in English | Contacts |
 |
<< Takaisin leikekirjan otsikohin
Gertrud Sandqvistin arvostelu Hufvudstadsbladetissa 7.5.1988Superduck och professor Planck Kimmo Ojaniemi Gamla Studenthuset, Helsing-fors Till 26. 5.Professor Max Planck, nobel-pristagare 1918, lade 1900 grunden för kvantteorin, som går ut på att växelverkan mellan materia och energi i form av strålning te sker kontinuerligt utan i be-y jw i kvanta. En vidareutveckling av kvantteorin är kvantmekaniken, där skillnaden mellan partiklar och vågrörelser är utplånad. Kvantettorin kan användas metaforiskt för konstupplevelsen. Man kan påstå att ett verk "utstrålar" något, att det har en viss "energi", och verket är för stås materia. Jag tror att Kimmo Ojaniemi vill använda professor Plancks teorier som just metafor, eller som en energiförtätning. För blir inte själva teorin ett slags materia, som står i växelverkan med energi? Konkret: en potentiell händelse måste inträffa för att Kimmo Ojaniemis konstruktioner skall fungera. Åskådaren måste bli medaktör, måste själv sätta i gång verket genom att trycka på knappar och trampa på pedaler. Då börjar verken röra sig, de får en rörelseenergi som via elektricitet (som ju bokstavligen är en rörelse mellan laddade poler) kommer från åskådaren. Det åskådaren ser i en "svart grej" (Musta Kappale) tycks dessutom vara ett magnetiskt fenomen, där en darrande nål vispar runt i ett magnet-fält Åter vågrörelser, energi-strömmar emellan laddade poler. Mitt på golvet ligger en tjock kabel hoprullad invid en imponerande transformator. Som väl är kan man inte börja leka elektriker och koppla den till något, men den anger tillvarons poten-tiella krafter och står i ett formellt förhållande till en målning, Zenith, som med sin cirkel både alluderar på äldre astronomiska uppfattningar om rymden som en sfär (och alldeles nya, jfr liknelsen av universum med en ballong!) tibetanska mandalas. I cirkeln förenas människan med alltet, den i kroppen eller materian tillfälligt bundna energin släps fri. Men hur är det med Superduck? Det är en liten självförsörjande maskin, med en stor tratt, som möjligen kan tänkas samla upp diverse energier for att förmedla dem ett litet maskineri där en lös elektrisk ledning vispar runt, allt ordentligt l inramat. En självironisk kommentar? Eller bara en ironisk kommentar? GERTRUD SANDQVIST Hufvudstadsbladet 7.5.1988 << Takaisin leikekirjan otsikohin |
|
